När förlagen sätter AI på slush-högen förändras villkoren för författare

Förlagens nya verklighet: effektivitet och riskminimering

Under de senaste åren har förlagens arbetsprocesser förändrats i grunden. Ett område där utvecklingen nu går särskilt snabbt är hanteringen av inskickade manus. Allt fler förlag använder AI-baserade system för att analysera stora textmängder och prioritera vilka manus som ska få mänsklig uppmärksamhet.

För förlagen är detta ett rationellt steg. Antalet inskickade manus är stort, resurserna begränsade och den ekonomiska risken hög. Med hjälp av AI kan de på kort tid bedöma om ett manus följer sitt angivna genreformat, hur väl det överensstämmer med tidigare kommersiella framgångar och hur sannolikt det är att locka en bred publik. Mycket sorteras därför bort tidigt, ofta innan någon människa har läst mer än en sammanfattning.

Vad sorteras bort – och varför

Det är viktigt att förstå att denna sortering sällan handlar om litterär kvalitet i egentlig mening. Den handlar om förutsägbarhet. AI-systemen är tränade för att känna igen mönster som redan fungerat, inte för att upptäcka det som ännu inte har haft sin publik.

Texter som är stilistiskt avvikande, rör sig mellan genrer, har ett lågmält tempo eller skrivs på mindre språk passar ofta dåligt i sådana modeller. För nordiska författare blir detta särskilt tydligt, eftersom både berättartradition och språkliga nyanser skiljer sig från den anglosaxiska marknad som många AI-modeller utgår ifrån.

Refusering blir därmed inte ett tecken på att något är fel med texten, utan på att den inte är enkel att räkna på.

När författare står utanför urvalet

Samtidigt betyder refusering i dag sällan att skrivandet upphör. Majoriteten av författare fortsätter att arbeta vidare med sina texter, publicera självständigt och bygga relationer till sina läsare över tid.

Det som ofta saknas är inte ambition eller seriositet, utan tillgång till strukturerad, professionell återkoppling som går att använda utan att först bli utvald av ett förlag. Här uppstår ett tomrum i den nya publiceringsverkligheten.

När förlagen använder AI för att minska sin risk, behöver författare verktyg för att utveckla sin kvalitet. Det är två helt olika användningar av samma teknik. Förlagens AI är ett sorteringsverktyg. Författarens AI kan vara ett analysverktyg.

Generell AI eller metodisk analys

I diskussioner om AI i skrivande hörs ofta att tekniken upplevs som ytlig eller opålitlig. Den erfarenheten är i många fall begriplig. Mycket av kritiken bygger på användning av generella språkmodeller med fria, otydliga instruktioner – så kallad generell promptning.

När man ber ett sådant verktyg att ”ge feedback på ett kapitel” utan en tydlig analysram blir resultatet ofta spretigt, motsägelsefullt eller alltför allmänt. Det säger dock mindre om AI som teknik och mer om hur den används.

AI är inte ett omdöme i sig, utan en motor. Det som avgör kvaliteten är vilken metod den styrs av. När analysen i stället bygger på fördefinierade kriterier, fasta frågeställningar och en konsekvent modell förändras resultatet. Då handlar det inte om fria gissningar, utan om strukturerad läsning med samma frågor ställda varje gång.

Kapitelcheck och en ny typ av återkoppling

Det är i denna skillnad som AI kan bli ett verkligt stöd i skrivprocessen. Ett konkret exempel är Kapitelcheck, som är utvecklat för att analysera skönlitterära kapitel utifrån en fast analysmodell anpassad för manusarbete.

I stället för fri promptning används återkommande kriterier som rör struktur, fokus, tempo, berättarröst och inre logik. Syftet är inte att ersätta mänskliga redaktörer eller ge kreativa råd i största allmänhet, utan att erbjuda konsekvent och användbar återkoppling som går att arbeta vidare med.

AI-stödd analys i denna form är därför inte ett förstadium till ”riktig” feedback, utan en professionell återkopplingsform i sig. Den kan fungera som ett första kvalificerat läsarlager, särskilt i ett läge där mänsklig feedback inte alltid är tillgänglig eller ekonomiskt möjlig.

En förändrad publiceringslogik

Den traditionella modellen, där författaren först skriver i ensamhet, därefter samlar refuseringar och till sist investerar stora summor i extern bedömning, håller på att luckras upp. I dag kan författare ta ansvar för sin egen utveckling tidigare i processen, arbeta mer metodiskt och fatta mer informerade beslut om nästa steg.

För vissa leder detta vidare mot förlag, för andra till självständig publicering. Båda vägarna är giltiga. När förlagens grindvakt automatiseras förändras inte behovet av kvalitet – men ansvaret för hur kvaliteten utvecklas förskjuts.

Det är i den verkligheten Runsorina verkar. Inte som ett alternativ till förlag och inte som en ersättning för mänsklig expertis, utan som en del av den nya infrastrukturen för författare som vill arbeta professionellt på egna villkor, med verktyg anpassade för den tid vi faktiskt befinner oss i.

Bakgrund: Resonemanget i denna text tar sin utgångspunkt i den ökande användningen av AI i förlagens manusurval, bland annat beskriven i en artikel i Publishers Weekly om nya AI-baserade slush-system.